Tetips – Tea lovers

Alla tesorter har sitt ursprung från tebusken Camellia sinensis. Blad och knoppar plockas för att sedan bryggas med hett vatten till drycken som vi kallar te. Te har troligen druckits av människor långt innan vår moderna tideräknings början. Från början fanns det bara grönt te och det användes främst som medicin.

Te har sannolikt funnits i nästan femtusen år och det är en mycket populär dryck som avnjuts över hela världen. De första tecknen på det hittar vi i skrifter om kejsaren Shennong som man tror levde i Kina 2700 år f.Kr och anses vara den som upptäckte teplantans hällsosamma egenskaper, men det finns många gamla legender om hur te upptäcktes…

Den kinesiske kejsaren Shennong (2737-2697 f.Kr.) drack den första koppen. Av misstag föll det ner några teblad när man kokade vatten åt kejsaren. Shennongs namn som betyder ”den gudomlige lantbrukaren” var också botaniker, och eftersom att växter intresserade kejsaren så smakade han på nya drycken. Han uppskattade den väldigt mycket och beordrade därför att man skulle börja odla tebusken. Shennong är också känd för att ha identifierat många kinesiska örter och utvecklat den kinesiska medicinen.

Det finns en gammal legend som handlar om den indiske prinsen Bodhidharma som efter att ha konverterat till buddismen på 500-talet reste från Indien till Kina. Under sin meditation blev han trött och därför slet han förgrymmad åt sig några blad och tuggade på dem. Han blev uppiggad av tebladen och kunde fortsätta meditera.

Japanerna har också en legend om Bodhidharma. Det berättas att det var en indisk helig man som hade bestämt sig för att meditera i hela nio år i sträck, utan att sova. Men en dag föll han i sömn och vid uppvaknandet var han så arg över det, att han skar av sig ögonlocken och kastade dem på marken. Där ögonlocken landade sköt det upp två tebuskar. Bladen som han smakade på gjorde honom uppiggad. Av bladen från dessa heliga buskar kunde man nu göra en dryck som avsevärt minskade behovet av sömn.

Arkeologer har funnit kärl som använts som teburkar från Han-dynastin (206 f.Kr – 220 e.Kr) Så te har åtminstone druckits i 2000 år.

Kineserna var först med att skapa en speciell tekultur. Den första boken om konsten att laga och dricka te skrevs av Luh-Yu år 789. Denna klassiker i förfinat tedrickande finns nu i London.

Tebusken är egentligen ett träd som kan bli upp till 20 meter högt när den växer vilt. När den odlas håller man däremot höjden runt 1 – 1,5 meter för att det ska vara enkelt att skörda bladen. Bladen är blanka och mörkgröna, det är främst de unga bladen och toppskotten som används till te. Blommorna är vita och rosa och påminner om körsbärsblommor. Teplantan är frostkänslig så det krävs att vintrarna är milda och medeltemperarturen bör vara runt 18 grader.

Man kan dela in te i dessa tre olika kategorier, Grönt te, Oolong och Svart te. Graden av bladens oxidering är vad som skiljer dem åt.

Grönt te har normalt sätt inte oxiderats alls. Teet kan ha mycket goda hälsoeffekter och användes tidigare främst som läkemedel. Grönt te anses fortfarande vara väldigt nyttigt. En klinisk studie har visat hur antioxidanter i grönt te stimulerar enzymer som skyddar mot cancer. Resultaten sågs hos personer som naturligt hade låg aktivitet hos dessa där denna kunde öka med 80%. Det har tidigare flera gånger noterats av befolkningsgrupper som dricker mycket grönt te mer sällan drabbas av cancer.

Svart te är egentligen kopparrött och i Kina kallas det faktiskt hong cha, som betyder rött te. Det framställs genom att tebladen oxideras innan de hettas upp. Oxideringen trollar fram de svarta teernas unika färg, fyllighet, smak och arom. Därmed får tebladen en mörkare och kopparröd färg, men en viss mängd av de hälsosamma ämnena förstörs också under oxideringsprocessen. Den mörka färgen beror på att en stor del av katechinerna i tebladen omvandlas till theaflaviner och thearubiginer, som liksom katechinerna är nyttiga antioxidanter. Smaken blir också mindre besk och passar därför dem som inte är så vana vid beska smaker.

Pu er-teer genomgår en mycket unik och långsam oxidering som pågår efter själva tillverkningsprocessen under lng tids lagring. Det är inte samma process som hos svart te, utan mer av en lagringsprocess.

Oolongteerna är delvis oxiderade. Mindre än svarta, graden av oxidering och därmed deras karaktär, varierar beroende på hur bladen rullats och hur länge oxideringen pågår. Lätt oxiderat oolongte får en orange färg, medan ett kraftigare oxiderat oolongte har en rödaktig färg.

Te som görs på andra växter än tebusken Camellia sinensis kallas för örtte, i denna grupp hittar vi till exempel Rooibos, som även kallas för rött te.

Ekologiskt te av högsta kvalitet hittar du hos Sencha på östermalm i Stockholm.

För inspirerande Iste recept besök http://matochdryckestips.wordpress.com/